sidledes

På så sätt uppstår en kontinuerligt föränderlig och levande konstpark, ungefär på samma organiskt förnyande sätt som naturen själv.

Ämnet för de fyra konststudenterna handlar om periferin, hur den fått en ny och viktig betydelse i det urbaniserade samhället. Man vill utifrån en position i ”konstens centra”, Trondheim - Umeå, belysa att konstens innehåll aldrig kan vara beroende av var man befinner sig. Rubriken ”All you see is mine” får mig först att åter irritera mig på denna inflation av engelska titlar som man möter överallt i samtidskonsten, om man nu är så intresserad av det perifera varför då använda det mest centralistiska språk som finns? Min irritation lägger sig dock något när jag upptäcker rubrikens dubbla betydelse. ”Mine” betyder ju inte bara ”mitt” utan även ”minerat” eller ”undergrävt”. Så okey. Jag böjer mig för just den här in-gången.

Bygger man in konsten - som Nina Svensson pekar på - så utesluter man omgivningen vilken samtidigt befrias från det artificiella påhänget. Men det är också ett sätt att ställa frågorna på sin spets, hur ska konsten möta naturen, behöver naturen konsten, vad är egentligen ett rum, och hur ska en skulpturpark möta nya konceptuella frågeställningar? Nina Svensson sätter med sitt förråd fingret på en öm punkt och ger anledning till många funderingar. Det är också det mest komplexa och svårtolkade bidraget inom utställningens tema periferi och centrum.

De övriga verken i parken är mera direkta poetiska kommentarer till konst och natur. Ett stort moln har ramlat ner från himlen och lagt sig till vila mot ett par trädstammar inne i den glesa björkskogen. Maja Nilsens ”Nu glömmer vi allt som har varit”, en vitmålad och krusigt utsågad brädvägg blir en till en rörlig filmduk för parkens ljusspel, där skuggorna bildar nya former och oförutsägbara sekvenser. En bra plats för kontemplation och lek med vårt seende.

Avancerad postmodern arkitektur för fåglars boende presenterar Edvine Larssen i installationen ”Hotel Continental”. Färgglada fågelholkar med olika stora ingångar och i ett varierat utseende från blomformer till strama minimalistiska små byggnader. Modern compact living för fågellivet i vårt nya århundrade måhända. En rolig och uppfriskande design av byggnadsverk som har en alltid välkomnande plats i naturen. Nu får man bara hoppas att traktens fåglar så småningom hittar hit och bildar sitt eget lilla konstreservat. Om de nu inte räds för den urbana stilen. Det är kanske farligt? Det är kanske fällor?

Text: Jan K Persson
Foto: Torgny Åström

I Mats Bergqvists avigt böjda plåtskulpturer får man intryck av kvarlämnat industrimaterial som börjat leva sitt eget liv. Från kanske industriellt tänkta uniforma produkter har plåtdetaljerna vridit sig in och ut och format sig till arkitektoniska villebråd på flykt undan rättvisan? Var kommer de ifrån? Titeln ”Han märker inget, för han kommer aldrig hit”, leder lätt till tanken om tidigare ägare, tidigare projekt. Centrum kanske förflyttats från det förstelnade och oavslutade till vildmark och nya utmaningar.

Nina Svensson har låtit bygga ett kvadratiskt förråd utan tak, där hon till synes slumpmässigt samlat in en stor del av parkens tidigare konstverk. Den bakre sidan av förrådet är lämnat öppen för full insyn. Därinne får man intrycket av redskapsskjul eller plats för övergivet byggnadsmaterial. Relikerna från konstverken har tappat all sin tidigare betydelse och framstår nu som blott och bart förbrukat arbetsmaterial. För att förstå Nina Svensson bidrag måste vi se förrådet som en betraktelse eller kritik av rummets betydelse. En skulpturpark får alltid dras med problemet och frågan var det enskilda konstverket börjar och var det slutar. Det går aldrig att veta och det ligger alltid i betraktarens ögon.